"Ångest, ångest är min arvedel"

Aldrig ska man sluta att oroa sig över allt. Hela livet är ett enda orosmoment.

När man är liten oroar man sig över att man aldrig blir stor och får göra vad man vill.

När man är stor oroar man sig över allt som inte har hänt men som kommer eventuellt att hända.

När man får barn så väntar man på att de ska bli större så att man inte ska behöva oroa sig över allt som kan hända småbarn och när de blir större oroar man sig över vad som kan hända större barn och så går det på...... Bara barnen blir vuxna så att man kan sluta oroa sig!!!

Ha ha hur dum får man bli egentligen. För när barnen blivit vuxna så finns det miljoner mera saker att oroa sig för som man inte visste när de var små! ( Och tur var väl det)

Hur ska det gå? Ska de utbilda sig till något vettigt? Mår dom bra? Äter dom ordentligt? Ska de överhuvudtaget få något jobb? i alla fall ett jobb man kan leva på? Har dom det bra med kärleken? Blir det några barnbarn? Och om det blir barnbarn då får oroandet fortsätta i oändlighet, dvs det tar aldrig slut förrän livet är slut.

Så är det bara. Punkt slut.